Trasslan

Grannen är kiropraktor.
På festen spökar alla knän och onda nackar.
Det är antagligen alltid så. För den som avslöjar sig som skorstensfejare viker folk ut sina kakelungsbekymmer. Tandläkarna får bryggor och amalgam till likören. Snickaren får jobb. Men nu vaknar han till lite extra kiropraktikern.
Det är när jag frågar om han inte vill titta till vår halta snok.
Ryggskott eller vad det kan heta på en orm. Ryggraden är sned - minst sagt. Troligen var hon mycket vanskött under uppväxten.
Men det är alltså inte vi som glömt kalktillskottet till fiskbitarna.
Vi blev med halt snok i samband med ett terrarieköp.
Terrarieägaren krävde att maken tog med de två halta snokarna som huserade i det begagnade glasåbäket.
Förtvivlad make med ormpåse i handen och bråttom till jobbet ringer flera gånger från mobilen. Kallt ute. Hinner inte hem. Vet inte vad det är för ormar.
- Han sa att det var strumpebandssnok. Hur ser man det?
Men maken tycker inte att min jämförelse med en randig trädgårdslang överstämmer med påsens innehåll.
Jag kan inte göra annat än att ta emot den där knöliga påsen i receptionen på min arbetsplats. Men jag har också bråttom. Lägger ormpåsen bland gem och anteckningsblock på skrivbordet. Öppnar inte ens för att titta.
Nästa steg i händelseförloppet säger sig själv. Efter sammanträden och fika är påsen tom.
Kanske strumpebandsnokar. Troligen missväxta. Nu lösa.
Jag ser ner på golvet och ser ned i en gigantisk hög med band. Detta utspelar sig nämligen tiden innan redigering på dator blivit den tongivande och mindre skräpiga klippmetoden för radioprogram. Den här högen ser ut som om man dragit ut bandet ur minst ett hundratal kassettband. Förutom att gamla radioband var bredare och gråare. Mer snokfärgade skulle man kunna säga.
Och vi som inte ens får ha hund på jobbet!
Dörren till arbetsrummet har stått öppen medan jag var borta. Tittar ett varv i korridoren. Det ser ormfritt ut. Och inga skrik. Tassar försiktigt tillbaka. Stänger ordentligt.
Jag har fångat huggorm i forskningssyfte.
Jag har hållit i lagom kalla giftormar som skulle spotta i en burk.
Jag har klappat många sorters sällskapsormar.
Men jag har just nu väldigt lite lust att sticka ner fingrarna i min bandhög.
Lite försiktig omrörning med den längsta penna jag kan hitta visar att min gissning är riktig.Det finns verkligen en del kraftigare och mer muskulösa band än vanligt i den här högen.
Väl försiktigt frampetade visar de sig vara ofarliga snokar. Halta snokar. De ringlar framåt med huvudänden men resten av kroppen är en korkskruv.
De verkar ändå förvånansvärt pigga. Hur vet man om en snok har ont i ryggen?
Katten bestämde sig senare för att den ena hade det. Avlivade den effektivt med hörntandspunktering. Hon hade aldrig tidigare brytt sig om ormar men den här lustiga rörelsen kunde hon inte motstå. Has, vrid, has, vrid.
Kvar i familjen blev en enda halt snok. Vi kallar henne Trasslan.
Hon lever, äter, växer, ömsar och hasar omkring.
Men kiropraktikern har av någon anledning inte undersökt henne än. Får väl vänta och se vad det där med grannsamverkan står för egentligen.

Fler krönikor:

Igor på rymmen
Naturfilm