Igor på rymmen
En vandringssägens födelse

- Ja man kan inte gå genom parken. Det är ett vilddjur som har sluppit lös. Visste ni inte det?
Damen i affären är förfärad. Maken är generad.
- Det är tillbaka. Vilddjuret. Det var vårt och han är hemma igen. Att ta sats, öppna munnen och erkänna måste varit svårt. Det var då flera månader sedan Igor försvann och bara någon månad mindre sen han kom tillbaka.
Halva hösten hade den gamla damen gått en onödig omväg till affären.

Det var en het sommarkväll när Igor vandrade rakt ut i det okända.
Jag satte lappar runt parken och de närmaste villavägarna.


IGOR har rymt! Grön leguan.
Varning! Han slår med svansen. Ring. Hittelön.


Innan jag springer iväg med tejprullen står jag en stund där han försvunnit.
Jag försöker föreställa mig hur han tänkte. Det blir egendomligt tyst i huvudet.
Försöker istället se förloppet framför mig. Rakt fram. Han går nog helt enkelt rakt fram. Rakt fram finns bilar, katter, hundar, grävlingar, och stenkastande pojkar. Inte funderar jag så mycket på äldre ängsliga damer. Jag lappar och ringer polisen.
Alla som ringt närpolisen för att anmäla en förrymd ödla på 1,2 meter känner igen reaktionen.
- Hur stor sa ni? Då är jag glad att jag inte är där. Kattsele...Har ni hört? Damen glömmer mig och luren och vänder sig till kollegerna. Kvar sitter jag och väntar på uppmärksamhet.
Polisbil med hund - minst - tänker jag mig ska komma.
Men det finns inte spårhundar med näsa för ödlor. Hundskolan glömde den möjligheten och polisbilar har annat att göra. Och det är väl rätt. Polisen kan inte göra mer än vi om inte polishunden kan.

Att Igor rymde var mitt fel. I nya trädgården skulle den griniga ödlan äntligen få lite sol. Man kan ha leguaner i kattsele. Det hade jag läst. Ett långt kraftigt snöre. Rejäla knopar.
Igor går rakt fram tills snöret tar slut.
Jag flyttar tillbaka ödlan till mig och solen. Han går rakt fram tills snöret tar slut. Så där håller vi på. Jag tröttnar på ritualen och knyter fast honom. Han går rakt in i en rhododendonbuske. Jag tittar till snöret ibland. Det är hårt spänt rakt in i en bland grenarna.
När det börjar bli kväll halar jag in snöret. Bara snöret.
Det dröjde någon vecka innan första grannen ringde. Men att stöna i komposter mitt i natten är inte likt leguaner.
Efter tre veckor kom första riktiga livstecknet. En drake hade druckit vatten ur vattenspridaren hos en husvaktande farmor. Farmodern blev förvånad, minst sagt.
Flera gånger ringde också damen som älskar alla djur, speciellt katter som traditionellt är mer tacksamma offer för medkänsla. Hon tyckte dock synd om även detta arma odjur.
En mer avlägsen granne hade haft en ödla på altanen. Han som ringde hade uppenbarligen tyckt att grannen var lite väl enveten med sina ständiga ödlerapporter ända tills han uppfattat signalementet: Gult koppel! Få ödlor har koppel, varken gult eller annat. Men nu hade Igor vandrat vidare.

Slutstriden kommer efter sex veckor. Igor har skrämt några fasadmålare som tror sig vara ensamma på den höga höjden. Fasaden står granne med den kattvänliga damen. Vidarekopplad kan jag bara ge råd per telefon. Har damen en stor håv? Lite starkt luktande kött kan faktiskt locka en förrymd vegetarian. Ett rep och en jutesäck? Den damen har allting och ett par starka målare.
Ett par timmar senare fraktar vi hem en vilt sprattlande jutesäck.
Ingen tänker på att ta ner de solblekta papperslapparna. IGOR har rymt!
På så vis får vi höra om det förrymda odjuret långt in på den hösten. Sex år senare dök han nu upp på ett femtioårskalas. Historien har blivit bättre och bättre. Odjuret i parken har blivit farligare och farligare och det blir svårare och svårare att erkänna sin skuld i dramat. Och Igor? Han somnade in för gott för flera år sen helt ovetande om sitt eviga liv i Västertorpskogarna.

Fler krönikor:

Trasslan
Naturfilm