Naturfilm

Minnet väcks i en vintrig djurpark. Filmteamet åker runt i bil. Hit och dit, snabbt och effektivt.
Vi stannar vid bergskängurun. Allt är så bekant men obekant som när man besöker en plats, en stad eller ett hus där man bott en gång. Nya hus, nya tapeter och känguruerna står i hjorthägnet.
Medan kamerateamet jobbar för att få kängurun att stå still och titta in i kameran drar jag mig bortåt åsnorna. De är där de ska vara.
Vi var tretton-fjorton år, vi som jobbade här på somrarna. Det är de säkert fortfarande. För de flesta var det kompisar och hästar som gällde. Jag kände ingen, varken tjej eller häst, så redan första dagen blev åsnehägnet mitt revir.
Åsnor är trevliga djur som inte låter sig ryktas i timmar. De vill inte flätas. Inte gärna kratsas i hovarna. Efter bara en ytlig avborstning och lätt skrapning av någon enstaka hov kunde jag börja dagen vid ponnyridningen. Förutom att jag var först ut så var jag populär. Små killar tjöt av förtjusning. En åsna! Fäderna fnös. En riktig cowboy ska rida på en riktig häst! Upp med den lilla cowboyen på en stor häst så pappa kan filma när den snyftande treåringen glider av. Nu var inte riktigt alla fäder sådana och mammor gillade sävliga åsnor så det gick riktigt bra att vara åsnedrivare. Jag kunde köpa en hel glass om dagen för provisionen. Det här var inget höglöneyrke.
Min favoritåsna var Josef. Länge var han den enda hingsten i hagen. En trött och utlevad liten cirkushingst.
En dag blir jag invigd i en hemlighet. Alla flickor trängs och viskar i omklädesrummet bakom getstallet. Det fanns en gubbe, en jätteäcklig gubbe, som kom och tittade på åsnorna. Ingen hade sett honom men alla hade hört, minsann. Jätteäckligt!
Jag fattade i princip ingenting. Inte förrän den dagen han verkligen kom.
En tidig morgon innan någon annan besökare hunnit in är han där. En spensligt byggd medelålders man. Tunn ljusbeige midjejacka. Glest svenskblont hår under smårutig keps. Han glider tyst ner på sin medhavda jaktpall. Från bagen tar han fram plåtlådan med smörgåsar och den skotskrutiga termosen. Så långt verkar han mest ensam, lite udda och väldigt morgontidig. Att han också har en mindre filmkamera ser jag först när han försynt vinkar mig till sig. Jag går fram och han frågar lågt men mycket exalterat om han ska komma ut snart. Vem?
- Han ­ hingsten, pressar han fram mellan bleka läppar. Hingsten! Den lilla söta åsnan. vad menar han?! Men visst hingsten ska ut. När Josef den dagen släpps ut i hagen bland säkert 20 åsnedamer spanar jag bort mot den lilla mannen. Han tar av sig kepsen och knäpper på videokameran. Nu tycker jag nästan synd om honom. Det är som en scen ur Ferdinand, den blomsterälskande tjuren. Ut i hagen kommer den vilda förskräckliga häradsbetäckaren. Och ni vet vem...
Lugnt lunkar Josef fram till mitten av hagen där det finns en liten kulle. Han fäller ner öronen så de vilar rakt ut på var sida om huvudet på avslappat åsnevis och blir stående. Där står han sen hela dagen.
Framåt eftermiddagen funderar jag på om jag ska tipsa farbrorn att gå till aporna istället. Men besvikelse verkar inte ligga för denne man. Vid femtiden drar han ihop stativet, plockar ner termosen, sätter på sig kepsen och vinkar glatt till mig.
Jag såg honom flera gånger den sommaren. Lika oförtröttlig. Lika lottlös. Eller vad vet jag. Jag sa aldrig något till hästtjejerna som skrittade fram och tillbaka helt nära den lilla pallen. Jätteäcklig, skulle han vara. Kanske farlig. Men de kände inte ens igen en jätteäcklig gubbe när de såg honom. Jag undrar var alla dessa spännande meter filmhan filmade finns nu - 30 år senare.

Fler krönikor:

Igor på rymmen
Trasslan